Heartbeats

When you feel so tired but you can't sleep

And the tears come streaming down your face

When you lose something you can't replace

When you love someone

-

Idag har det gått en hel månad. Känns som en evighet, samtidigt som det fortfarande känns som om du ligger där. Som om ditt hjärta fortfarande dunkar våningen ovanför, två meter upp över mitt huvud.

Förstår inte.

Saknar dig, mitt hjärta.

Det snöar ute

Mitt förhållande till snö är antagligen så komplicerat som det möjligen kan bli. Jag hatar det så mycket, känns som om den på en gång rullas ihop till hemska, kalla bollar och skjuts via kanon rakt mot mitt hjärta varje gång det faller ner från himlen.

Samtidigt

vill jag bara sätta mig ner och se på mysiga julfilmer, klä granen, äta lussebullar, hänga upp julstjärnor, skaka på sådana där snökulor och dricka varmt.

Jag vill så mycket att det skall vara idylliskt, så mycket att det på ett sätt i mitt huvud alltid är det. Samtidigt som jag vet att det knappt aldrig, har fört med sig något gott. Jävla snö.

-

Bild från Leloveimage.blogspot.com/etc.blogspot.com (kommer inte ihåg).

Dream on

Jag sitter och funderar på drömmar. Jag sitter och försöker se framåt. Spåkula. Tänk om man hade en sådan. En glaskula där vackra färger reflekteras, där färgerna kan flyta samman och visa vägar man inte visste fanns. Tänk om man hade en sådan, och man kunde hantera den.

Fräckt.

Vad hade man sett?

Istället ser jag drömmar. Vad jag innerst inne vill. Och det är inte det lättaste heller, med allt som tutas i oss varje dag. Är det jag eller kompisen eller tidningen eller den där bokkaraktären som drömmer? Jag dyker in.

Min dröm är att hitta någonting som jag är riktigt bra på, och kunna andas det. Lära mig ännu mera om det. Inspirera och hjälpa andra som vill bli bättre på det. Syssla med det och inte ständigt känna hinder.
Min dröm är att bo i ett stort vackert hus, fyllt med rosor och loppisfynd. En stor vildvuxen trädgård intill. Och det är alltid städat. Om jag känner för att städa skall det vara lagom stökigt. Annars skall det bara vara rent och snyggt hela tiden.
Min dröm är att vara flickig hela livet. För det är vad jag nästan tycker om mest just nu med mig själv, och den värld jag lever i. Jag älskar rosor, tjejfilmer och prinsesshår. Jag tycker att det är bland det roligaste som finns. (Men observera, i lagom mängd.)
Min dröm är att bära vackra långklänningar såsom andra bär jeans.

Men min högsta dröm är att skriva böcker. Tänk att få sitta och skriva, fantisera. Med tidsramar som inte existerar. Utan press på att man skall ha jobb på annat håll. Utan någon som helst press. Skriva böcker som andra läser och tycker om. Som får andra att också ha den här drömmen. Jag drömmer att jag sitter i en gammal stol, med en laptop. Och jag skriver böcker.

Tänk om jag hade fått se det i spåkulan?

_________
Bild från lelove.blogspot.com

Försvar?

Det känns som om det har gått år. I singular eller plural. Jag vet inte. Har kanske tappat tidsuppfattningen totalt. Så som jag har tappat uppfattningen om allt annat. Jag har aldrig känt mig så här osäker. Jag vet inte vad jag själv tycker om saker och ting. Innerst inne vet jag givetvis. Men ett täcke av andra åsikter ligger som en dimma ovanför. Det blandas, blurras... Det blir svårt att se.

Ett immunförsvar trodde jag var att man efter en viss förkylning automatiskt skapar sig ett visst skydd mot att få den igen. Typ.
Men tydligen finns det immunförsvar mot känslor också. Jag har känt så mycket under den här tiden, att det nu nästan känns som om känslorna ifråga är borttappade. En känsla slår så hårt, att den går in och försvinner där inne. I dimman. Blandas. Blurras. Och allting, blir en enda sörja. Jag förstår inte längre någonting.

Förvirrad. Tänk dig själv att känna sig helt förlamad. Från topp till tå. Hjärta, hjärna, allt. Ändå rör sig kroppen precis som vanligt, i samma takt. Du pratar. Du andas. Men du förstår inte hur, vad, när, var, varför.

Förstår ingenting.

Knoppar

Jag skrev en gång för många år att "andra delen av att sakna är att se framåt". En sådan där sak som bara flög ner på pappret utan att jag riktigt hann tänka efter. Och sedan var det deadline, det gick någon vecka. Jag fick tillbaka häftet med massa ord från massor av människor. Och de bara låg där.

Jag insåg aldrig riktigt vad det var som stod där. På pappren.

Men jag saknar nu. Saknar så mycket, och trots att jag inte minns vad resten av texten jag skrev där för flera år sedan handlar om, så minns jag just det där. Har legat i bakhuvudet och skvalpat hela tiden. Och liksom näckrosblad ligger det plötsligt och flyter på ytan. Nu skall det, helst på momangen, vara verklighet.

Var det någon undermedvetet som ville hjälpa mitt framtida jag? Det låter ju bara för dumt. Trams.

Men kanske.

Fotografera

Idag skall vi fotografera, min vän och jag. Vi gör i ordning oss. Packar kameran. Packar rekvisita. Packar något extra klädesplagg. Sedan möts vi på tåget. Från tåget går vi till spårvagnen. Tar oss till slutdestinationen. Och så fotograferar vi.

Jag älskar det.

Ljus och rörelser och naturen som statist. Hur nöjd man kan bli. Hur missnöjd man kan bli. Men hur en enda bild ändå, kan vända missnöjd till nöjd igen. Klick.

Försvunnen men alltid här

Livet passerar verkligen revy. Det är på riktigt, de alla andra pratar om. Jag ser första ögonblicket. Ser det sista. Ser skratten. Känner armarna runt omkring mig. Känner alla dofter. Jag hör hennes skall. Hör hur hon går över golvet, påväg mot sin säng. Där jag hör hennes högljudda snarkningar. Skakar om oss.

Det finns olika verkligheter. När jag skrattar och pratar så finns hon där. Och sedan när man får en snabb inblick i den andra verkligheten. Där sängen är bortstädad, armarna lyfter från mina axlar, hennes skall bara är ett hammarslag på ett bygge långt härifrån.

Det gör så fruktansvärt ont. Har aldrig känt mig såhär ensam. Hur överlever man, mitt hjärta? Du är här, men ingenstans. Överallt - men ingenstans.