Knoppar

Jag skrev en gång för många år att "andra delen av att sakna är att se framåt". En sådan där sak som bara flög ner på pappret utan att jag riktigt hann tänka efter. Och sedan var det deadline, det gick någon vecka. Jag fick tillbaka häftet med massa ord från massor av människor. Och de bara låg där.

Jag insåg aldrig riktigt vad det var som stod där. På pappren.

Men jag saknar nu. Saknar så mycket, och trots att jag inte minns vad resten av texten jag skrev där för flera år sedan handlar om, så minns jag just det där. Har legat i bakhuvudet och skvalpat hela tiden. Och liksom näckrosblad ligger det plötsligt och flyter på ytan. Nu skall det, helst på momangen, vara verklighet.

Var det någon undermedvetet som ville hjälpa mitt framtida jag? Det låter ju bara för dumt. Trams.

Men kanske.

Fotografera

Idag skall vi fotografera, min vän och jag. Vi gör i ordning oss. Packar kameran. Packar rekvisita. Packar något extra klädesplagg. Sedan möts vi på tåget. Från tåget går vi till spårvagnen. Tar oss till slutdestinationen. Och så fotograferar vi.

Jag älskar det.

Ljus och rörelser och naturen som statist. Hur nöjd man kan bli. Hur missnöjd man kan bli. Men hur en enda bild ändå, kan vända missnöjd till nöjd igen. Klick.

Försvunnen men alltid här

Livet passerar verkligen revy. Det är på riktigt, de alla andra pratar om. Jag ser första ögonblicket. Ser det sista. Ser skratten. Känner armarna runt omkring mig. Känner alla dofter. Jag hör hennes skall. Hör hur hon går över golvet, påväg mot sin säng. Där jag hör hennes högljudda snarkningar. Skakar om oss.

Det finns olika verkligheter. När jag skrattar och pratar så finns hon där. Och sedan när man får en snabb inblick i den andra verkligheten. Där sängen är bortstädad, armarna lyfter från mina axlar, hennes skall bara är ett hammarslag på ett bygge långt härifrån.

Det gör så fruktansvärt ont. Har aldrig känt mig såhär ensam. Hur överlever man, mitt hjärta? Du är här, men ingenstans. Överallt - men ingenstans.