Försvunnen men alltid här

Livet passerar verkligen revy. Det är på riktigt, de alla andra pratar om. Jag ser första ögonblicket. Ser det sista. Ser skratten. Känner armarna runt omkring mig. Känner alla dofter. Jag hör hennes skall. Hör hur hon går över golvet, påväg mot sin säng. Där jag hör hennes högljudda snarkningar. Skakar om oss.

Det finns olika verkligheter. När jag skrattar och pratar så finns hon där. Och sedan när man får en snabb inblick i den andra verkligheten. Där sängen är bortstädad, armarna lyfter från mina axlar, hennes skall bara är ett hammarslag på ett bygge långt härifrån.

Det gör så fruktansvärt ont. Har aldrig känt mig såhär ensam. Hur överlever man, mitt hjärta? Du är här, men ingenstans. Överallt - men ingenstans.