Knoppar

Jag skrev en gång för många år att "andra delen av att sakna är att se framåt". En sådan där sak som bara flög ner på pappret utan att jag riktigt hann tänka efter. Och sedan var det deadline, det gick någon vecka. Jag fick tillbaka häftet med massa ord från massor av människor. Och de bara låg där.

Jag insåg aldrig riktigt vad det var som stod där. På pappren.

Men jag saknar nu. Saknar så mycket, och trots att jag inte minns vad resten av texten jag skrev där för flera år sedan handlar om, så minns jag just det där. Har legat i bakhuvudet och skvalpat hela tiden. Och liksom näckrosblad ligger det plötsligt och flyter på ytan. Nu skall det, helst på momangen, vara verklighet.

Var det någon undermedvetet som ville hjälpa mitt framtida jag? Det låter ju bara för dumt. Trams.

Men kanske.