Försvar?

Det känns som om det har gått år. I singular eller plural. Jag vet inte. Har kanske tappat tidsuppfattningen totalt. Så som jag har tappat uppfattningen om allt annat. Jag har aldrig känt mig så här osäker. Jag vet inte vad jag själv tycker om saker och ting. Innerst inne vet jag givetvis. Men ett täcke av andra åsikter ligger som en dimma ovanför. Det blandas, blurras... Det blir svårt att se.

Ett immunförsvar trodde jag var att man efter en viss förkylning automatiskt skapar sig ett visst skydd mot att få den igen. Typ.
Men tydligen finns det immunförsvar mot känslor också. Jag har känt så mycket under den här tiden, att det nu nästan känns som om känslorna ifråga är borttappade. En känsla slår så hårt, att den går in och försvinner där inne. I dimman. Blandas. Blurras. Och allting, blir en enda sörja. Jag förstår inte längre någonting.

Förvirrad. Tänk dig själv att känna sig helt förlamad. Från topp till tå. Hjärta, hjärna, allt. Ändå rör sig kroppen precis som vanligt, i samma takt. Du pratar. Du andas. Men du förstår inte hur, vad, när, var, varför.

Förstår ingenting.